Men vi var också med om lite äventyr på kvällskvisten. Först tänkte jag inte skriva ut hela historien, men jag vaknade så tidigt idag så nu har jag mycket tid att döda.
Alla kanske vet den där lite obehagliga känslan man får när man är ute på natten och går - lite paranoid och smårädd, liksom.
Det var mörkt som fan runt tio igår och jag skulle följa Paula till bussen. Vi pratade skitmycket och var inte ett dugg oroliga på vägen dit.
Sen sätter vi oss vid stationen, konstaterar att bussen ska komma om fyra minuter, och fortsätter snacka.
Då slocknar en gatlykta.
Matilda: "Va fan? Varför slocknade den?"
Paula: "Jag vet inte..."
Matilda: "Nej fy fan, fy fan. Allvarligt, varför slocknade den?"
Ett skitäckligt ljud någonstans ifrån börjar låta - typ något som gnisslar.
Paula: "Oh my god, vad är det där?"
Vi börjar bli smått oroliga. Det är kolsvart utan lampan och det är ingen annan i närheten.
Matilda: "Vad fan är det som låter?"
Paula: "Det är säkert en kråka eller någonting..."
Matilda: "En kråka? Va fan (skrattar lite) vem använder det som exempel? Hur ofta ser man en sån, liksom?"
Paula: "Okej, en skata då."Vi väljer att ignonera ljudet och fortsätter prata. Bussen ska komma vilken sekund som helst.
Då ser Paula någonting i mörkret.
Paula: "Oh my god, det är nånting där!"
Matilda: "Men sluta! Sluta!"
Paula: "Nej, kolla! Det ÄR någonting där! Kolla!"
Matilda: "Oh my god, oh my god, oh my god..."
Det är en mörk figur som ligger i gräset.
Paula: "Matilda, vi går. Asså vi går härifrån seriöst."
Matilda: "Men näe, håll käften! Det är säkert bara en hund eller nåt. Bussen kommer ju typ snart."
Paula: "Det är en människa... ååå nej, kolla den ställer sig upp."
Vi är skiträdda vid det här laget och den mörka figuren vinglar sig upp på två ben. Skitfull.
Matilda: "Imorgon kommer vi skratta åt det här... men just nu känns det inte så jävla bra. Vart fan e bussen?"Vi står kvar vid busstationen i några minuter till innan vi inser att den fulla mannen och hans polare är påväg mot oss. Det går inte och beskriva vilken panik vi fick i det ögonblicket.
Paula: "Matilda, sätt dig ner."
Matilda: "Va?"
Paula: "Sätt dig ner, annars kommer de tro att vi är rädda..."Japp, och det var vi.
Matilda: " (panik) Nej, håll käften! Håll käften!"
Paula: " (viskar) Assså vi drar seriöst."
Matilda: "Bara dit bort då, det är folk där!"Så vi skyndar oss bort emot torget där det är ljust och två människor ute med sin hund.
Männen rör sig fortfarande i gräset emot oss.
Paula tycker vi ska säga till paret med hunden att vänta med oss innan bussen kommer - hon frågade generat.
TJEJ: "Ja, självklart! Skitbra att ni frågar!"
KILLE: "Jaavisst, vi har ju vakthunden här (skrattar)."
Det var en stor lättnad, kan jag tala om. Paret var väldigt unga och skittrevliga. När bussen kom hoppade Paula på den och killen och tjejen och hunden följde mig hem. Vi snackade hela vägen - jag höll på att skratta ihjäl mig åt vissa saker de sa.
Sen var jag trygg hemma och Paula också.
Efteråt känns det urlöjligt - men man förstår inte om man inte var där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar